Brukar lyssna på Verkligheten i P3 och blev positivt överraskad idag när jag såg att det var Frihetsmaskinen som intervjuades i senaste avsnittet! Avsnittet är absolut värt en lyssning även om det förstås riktar sig mer till och är utformat för de som kanske inte stött på tanken att spara sig till tidig pension eller frihet. Jag tycker det är bra och roligt att FIRE eller vad man väljer att kalla det verkar sprida sig! Men jag upplever att när "vanlig" media tar upp det så är det oftast kombinerat med frågeställningen "men tänk om alla skulle göra såhär, vem ska då vara sjuksköterska och lärare", underförstått att skattesystem osv. skulle paja totalt i så fall och folk måste ju BIDRA annars går det inte. Och standardmallen för vad som är att bidra är att jobba, betala skatt och därmed göra rätt för sig.
Jag förstår att tanken går dit men det är ju en frågeställning på extremt hypotetisk nivå, precis som Frihetsmaskinen svarar i programmet så är det inte alla som vill spara störra delen av sin lön, och de finns de som älskar sina jobb och inte har någon som helst motivation att spara pengar för att sluta. Jag tycker det är en rätt löjlig fråga. Några exempel för att belysa det:
En person berättar att hen är i ett community där alla vill jobba i offentlig sektor.
"Men tänk om alla bara ville jobba med meningsfulla jobb som sjuksköterska och lärare och andra offentliga samhällsnyttiga jobb, vem ska då driva de privata företagen? Vem ska hämta sopor? Vem ska sköta banken?"
En person som driver företag arbetar 80 timmar i veckan, älskar sitt jobb och bloggar för att inspirera andra till att ta steget att starta eget inom sin passion.
"Men tänk om alla jobbade så mycket. Vem ska då ta hand om barn, folk kommer ju inte föda barn då så mänskligheten kommer ju att gå under! Och vem ska sköta bostadsrättsföreningarna och andra ideella engagemang om alla skulle jobba så mycket?"
En person som älskar sitt jobb är 80 år gammal men tänker inte sluta jobba.
"Men tänk om alla skulle jobba så länge, då finns det ju inga jobb kvar till ungdomarna? De stängs ju ute från arbetsmarknaden!"
Och så vidare i all oändlighet, det är helt enkelt inte en intressant frågeställning i de här sammanhangen tycker jag. Det som dock kan vara en intressant frågeställning är ifall det här faktiskt blir vanligare och vanligare och en trend, hur skulle det påverka samhället i ett större perspektiv om trenden får fäste hos ett stort antal personer?
Jag tror att det skulle vara till större delen positivt. Dels för folkhälsan, att inte behöva oroa sig för en ekonomi är en stressor mindre. Dels för miljön, sparsamhet är ofrånkomligen förknippat med hållbarhet och miljö. Dessa två är jag säker på, men sedan beror det ju på vad folk gör med sin frihet. Man kanske tar tid till sin egen hälsa genom att ha energin och tiden att motionera och laga bra mat? Föreningsliv och andra ideella engagemang kanske får fler aktiva medlemmar? Man kanske väljer det jobb man vill ha trots att det är låg lön (kanske till och med det där jobbet i offentlig sektor som det är sådant skriande behov utav?) för att man vet att man kommer att klara sig på den lönen? Eller engagerar sig i politik och tar politiska uppdrag, blir det kanske en förstärkt demokrati när folk har mer tid att engagera sig? Man kanske har mer tid till barn och barnbarn? Till att ta hand om föräldrar på ålderns höst? Man kanske inte råkar i personlig kris och blir av med lägenheten också om man förlorat jobbet och får vänta på bidragsutbetalningarnas handläggningstider? Skulle fler ha möjlighet att komma in på arbetsmarknaden när folk kanske blir mer flexibla och inte håller fast i tillsvidareanställningar? Skulle rätt person hamna på rätt plats när man får välja mer utifrån vad man har lust med istället för vad som genererar mest lön eller att man inte har något val? Jag ser många möjliga positiva effekter på samhället i alla fall. Sedan är jag något biased också förstås men helt klart finns det ju andra värden man kan bidra med än enbart att ha ett traditionellt jobb som genererar skatt.
Jag förstår att tanken går dit men det är ju en frågeställning på extremt hypotetisk nivå, precis som Frihetsmaskinen svarar i programmet så är det inte alla som vill spara störra delen av sin lön, och de finns de som älskar sina jobb och inte har någon som helst motivation att spara pengar för att sluta. Jag tycker det är en rätt löjlig fråga. Några exempel för att belysa det:
En person berättar att hen är i ett community där alla vill jobba i offentlig sektor.
"Men tänk om alla bara ville jobba med meningsfulla jobb som sjuksköterska och lärare och andra offentliga samhällsnyttiga jobb, vem ska då driva de privata företagen? Vem ska hämta sopor? Vem ska sköta banken?"
En person som driver företag arbetar 80 timmar i veckan, älskar sitt jobb och bloggar för att inspirera andra till att ta steget att starta eget inom sin passion.
"Men tänk om alla jobbade så mycket. Vem ska då ta hand om barn, folk kommer ju inte föda barn då så mänskligheten kommer ju att gå under! Och vem ska sköta bostadsrättsföreningarna och andra ideella engagemang om alla skulle jobba så mycket?"
En person som älskar sitt jobb är 80 år gammal men tänker inte sluta jobba.
"Men tänk om alla skulle jobba så länge, då finns det ju inga jobb kvar till ungdomarna? De stängs ju ute från arbetsmarknaden!"
Och så vidare i all oändlighet, det är helt enkelt inte en intressant frågeställning i de här sammanhangen tycker jag. Det som dock kan vara en intressant frågeställning är ifall det här faktiskt blir vanligare och vanligare och en trend, hur skulle det påverka samhället i ett större perspektiv om trenden får fäste hos ett stort antal personer?
Jag tror att det skulle vara till större delen positivt. Dels för folkhälsan, att inte behöva oroa sig för en ekonomi är en stressor mindre. Dels för miljön, sparsamhet är ofrånkomligen förknippat med hållbarhet och miljö. Dessa två är jag säker på, men sedan beror det ju på vad folk gör med sin frihet. Man kanske tar tid till sin egen hälsa genom att ha energin och tiden att motionera och laga bra mat? Föreningsliv och andra ideella engagemang kanske får fler aktiva medlemmar? Man kanske väljer det jobb man vill ha trots att det är låg lön (kanske till och med det där jobbet i offentlig sektor som det är sådant skriande behov utav?) för att man vet att man kommer att klara sig på den lönen? Eller engagerar sig i politik och tar politiska uppdrag, blir det kanske en förstärkt demokrati när folk har mer tid att engagera sig? Man kanske har mer tid till barn och barnbarn? Till att ta hand om föräldrar på ålderns höst? Man kanske inte råkar i personlig kris och blir av med lägenheten också om man förlorat jobbet och får vänta på bidragsutbetalningarnas handläggningstider? Skulle fler ha möjlighet att komma in på arbetsmarknaden när folk kanske blir mer flexibla och inte håller fast i tillsvidareanställningar? Skulle rätt person hamna på rätt plats när man får välja mer utifrån vad man har lust med istället för vad som genererar mest lön eller att man inte har något val? Jag ser många möjliga positiva effekter på samhället i alla fall. Sedan är jag något biased också förstås men helt klart finns det ju andra värden man kan bidra med än enbart att ha ett traditionellt jobb som genererar skatt.
skriven
Hej,
Ja visst är det kul att FIRE-rörelsen har spridit sig även till Sverige. Jag tror faktiskt att det är en direkt reaktion på att vi lever i ett sådant hektiskt och uppskruvat samhälle och man börjar till slut leta efter och ifrågasätta meningen med det hela. I USA finns rörelsen i lite större utsträckning och med det några helt fantastiska och mycket inspirerande bloggar i ämnet. Jag ser att du redan hittat några. Jag siktar på att leva på halva min lön från och med i sommar och får därmed en sparkvot på 50%. Vad kul att läsa din blogg och tack för att du har lagt till mig i din blogg lista. Jag har lagt din blogg i min nu.
Ha det gott och all lycka till på vägen!
Kram, Anneli